
När man tittar på avgifter för vatten och avlopp (VA) i olika kommuner är det lätt att tro att de kan jämföras rakt av. Men det är inte så enkelt, eftersom varje kommun har sin egen modell för hur kostnaderna för VA-systemet fördelas. Här är några viktiga skäl till varför avgifterna skiljer sig åt:
1. Anläggningstaxa och täckningsgrad
I Österåker har kommunen valt att ha en 100 täckningsgrad på anläggningstaxan. Det innebär att den som vill ansluta sig till VA-nätet betalar hela kostnaden för att bygga ut systemet. Detta är en rättvis modell där de som flyttar in och ansluter sig bär sin egen kostnad. Befintliga VA-kunder eller skattebetalare behöver därmed inte subventionera nya anslutningar.
I Stockholm stad däremot är täckningsgraden på anläggningstaxan bara 20 %. I en annan kommun i närheten sätter man taxorna genom att först ta reda på vad grannkommunernas taxor är och lägger sig därefter under. Godtyckligt, eller i alla fall inte rättvist, mot befintliga invånare. För exempelvis Stockholm stad betyder det att exploatörer och nya anslutningar betalar en mindre del av kostnaderna, medan resterande 80 % finansieras av det befintliga VA-kollektivet, alltså de som redan är anslutna, eller av kommunens skattekollektiv.
2. Subventioner och finansiering
Skillnaden i täckningsgrad innebär att vissa kommuner subventionerar utbyggnaden av VA-nätet, medan andra inte gör det. I Österåker finns ingen subvention. Det innebär att varken de som redan bor i kommunen eller skattebetalarna står för kostnaderna för nya exploateringar. I andra kommuner, som Stockholm stad, kan det dock finnas en medveten strategi att sprida kostnaderna över hela kollektivet eller använda skattemedel för att attrahera ny bebyggelse.
3. Geografiska och tekniska skillnader
Varje kommun har unika förutsättningar när det gäller geografi, befolkningstäthet och behov av infrastruktur. I en kommun med tät bebyggelse och korta avstånd mellan fastigheter är det oftast billigare att bygga ut VA-systemet jämfört med en kommun där fastigheterna ligger långt ifrån varandra. Sådana skillnader påverkar också vilka kostnader som måste täckas av anslutnings- och anläggningstaxorna. Österåkers kommun är en kommun som har utmaningar i VA-hänseende då vi förutom att vara en skärgårdskommun också har betydande areal som är glesbefolkad landsbygd.
4. Politiska prioriteringar och långsiktig planering
Kommunernas beslut om VA-avgifter baseras också på politiska prioriteringar. Österåker har valt en modell som bygger på principen att “den som orsakar kostnaden, betalar”. Andra kommuner kan välja att använda lägre anläggningstaxa för att stimulera byggandet eller tillväxt i specifika områden.
Varför detta är viktigt
Genom att ha en 100 % täckningsgrad påanläggningstaxan säkerställer Österåker att kostnaderna för VA-utbyggnad inte belastar de befintliga VA-abonnenterna eller skattebetalarna. Det gör modellen rättvis och ekonomiskt hållbar, särskilt i en växande kommun där det annars skulle vara lätt att skjuta över kostnaderna på befintliga invånare.
Att jämföra kommuners VA-avgifter är därför inte rättvist eller ens meningsfullt utan att förstå de bakomliggande principerna och prioriteringarna som styr hur varje kommun sätter sina taxor.
I kommande inlägg kommer jag resonera om kommunernas utmaningar med underhållsskulden inom VA. Den 2 januari inledde jag arbetsåret med ett inlägg på sociala medier i frågan. Frågan är aktuell också genom debattartikel av VD Svenskt Vatten