I går fick jag, tillsammans med övriga KSO i Stockholms län möjlighet att både lyssna och både komma med frågor och inspel i hur Arbetsförmedlingens omorganisation slår på den enskilde, på kommunen och kommunens skattebetalare och därmed hela samhället. 

Nedan beskriver jag mer utförligt det jag förmedlade muntligt och sedermera skriftligt till AF.

I Österåker arbetar vi målmedvetet och med ”Arbete först”. Vi, kommunens tjänstemän och många gånger civilsamhället med förutsättningar och politisk drivkraft, rustar både nyanlända och andra personer som står långt från arbetsmarknaden för ett framtida liv.  

Som nyanländ lär man sig språket och kulturen och får möjlighet att skaffa sig en bostad. Våra lokala företag får arbetskraft vilket är viktigt eftersom det råder kompetensförsörjningsbrist inom många sektorer. Vi menar att vi på kort tid uppnått goda resultat men tyvärr kan vi inte säga att det är tack vare AF utan snarare trots AF. Jag vill säga detta med respekt för medarbetarna på AF genom den omorganisation de har att hantera.

Handläggningstiderna för anställningsstöd är extremt långa vilket drabbar verksamheten, den enskilde men även kommunen som i vissa fall tvingas betala ut försörjningsstöd istället för att få en skatteintäkt. Vi har idag 9 personer som väntar på beslut om Extratjänst där allt underlag är klart. Den som väntat längst har väntat i tre månader. Detta trots att vi på handläggarnivå har ett bra och upparbetat samarbete med AF och mycket god kännedom om hur AF fungerar i kommunen. Varför tar det sådan tid?

Vi har 3 ärenden om anställningsstöd där beslut inte kan tas för att arbetsplatsbesök inte genomförts av AF. Det är en ny rutin som AF infört att det enbart är de egna handläggarna som kan bedöma om en arbetsplats är lämplig. Varför kan AF inte lita på kommunen som har mycket närmare kontakt med de lokala näringslivet om en arbetsplats är lämplig eller ej? Det gick bra tidigare.

Vid årsskiftet stängde kontoret i Täby. Österåker är en stor skärgårdskommun med långa avstånd. Vi har personer bosatta på Ljusterö som behöver lämna bostaden kl 8 för att vara på plats i Sollentuna kl 14 för ett möte. Det är mycket tal i media, och från AF centralt, om att servicenivån måste öka i glesbygden. Länet är stort och kollektivtrafiken är inte alltid väl fungerande i alla delar. Och Ljusterö är ändå en ö med bilfärja, för personer bosatta på öar utan bil är situationen än värre.

Andelen kvotflyktingar bli allt större och många av dem är analfabeter eller lågutbildade. Samtidigt talar AF om en ökad digitalisering för bättre tillgänglighet och mer tid över för de ”svåra” fallen. Resultatet har istället blivit en ökad arbetsbelastning på kommunerna som tvingas hjälpa de som är språksvaga att registrera sig eftersom det inte går att komma i kontakt med AF på annat sätt än just digitalt. Syftet med digitaliseringen var väl ändå inte att kommunen skulle ta över arbetsuppgiften?

Tillsammans med övriga StoNo-kommuner arbetar vi fram en ny regional överenskommelse med fokus på en tydligare regional samverkan. AF talar ofta om samverkan och samarbete men i praktiken innebär det att vi lokalt (delvis) tvingas göra AF:s arbete medan det är AF som den statliga finansieringen. Det är vi i kommunerna som sitter med Svarte Petter eftersom det är vi som får ta kostnaderna för försörjningsstöd och det arbete AF får finansiering för men inte gör.

De privata aktörerna som skulle ersätta delar av AF:s verksamhet har hittills lyst med sin frånvaro. De kommuner som ingår i försöksverksamheten är, så vitt jag förstår, ffa glesbygdskommuner. Varför inte också ha med någon storstadskommun i försöket?

Vi märker också att det, bara inom Stockholmsregionen, finns skillnader i tolkningen av regelverket vilket skapar en godtycklighet. Det som fungerar i en kommun är ett omöjligt arbetssätt i en grannkommun. 

Återigen, medarbetarna på AF gör säkert allt de kan utifrån deras givna förutsättningar. Jag vill gärna tro att det blir bättre.