Ja, det kan det många gånger säkert uppfattas som när man ser på heltidspolitiker. Efter att ha läst artikeln i DN om Torbjörn Nilssons bok ”De omänskliga” känner jag mig manad att också ta del av hans bok vid tillfälle (och fått två oberoende av varandra tips om att läsa boken ). Har ju också läst Eva Frankells bok och ”I väntant på Mona” samt ”Ensamvargen”. Lite förvånande tycker jag ändå att det är att man i artikeln i DN bara intervjuvat och refererat till de som idag är i opposition.
Själv har jag sedan 2007 arbetat som politiskt anställd tjänsteman men jag tror ändå att jag skulle kallas heltidspolitiker. Det har hittills varit mycket roligt och lärorikt och även jag har fått en inblick i det som många kallar för det så kallade politiska spelet.
Eller spel och spel, det handlar mer om vem som är skickligast på att uppnå det man vill. Jag vill inte kalla det för spel utan snarare handlar det om smarta och listiga personer eller för att få en positivare prägel, goda förhandlare. Ofta handlar det ju om att de som ”förlorar” kallar det för spel och syftar till att det skulle vara något fuffens. Vill man vara lite hånfull kan man kalla det för dåliga förlorare, eller!?
Jag är övertygad om att initialt i alla fall vill alla som engagerar sig politiskt uppnå något bra för sina medmänniskor och sin hemort eller i riket. När jag blev engagerad handlade det, precis som nu, om att jag vill förbättra både rykte och verksamhet inom våra kärnverksamheter. Under de första årens budgetar för 2007 och 2008 fick jag precis som jag ville (jag var troligen inte helt ensam om att vilja uppnå det som också lades som budgetförslag dessa år men ett par saker var på mitt inititativ) och för 2010 handlade det mest om att få en budget i balans enligt balanskravet, och framförallt hålla kostnadsutvecklignen nere, dvs att vi enligt lag ska ha en marginal på minst 2% av omslutnignen. För 2009 lyckades vi med just det.
Politik handlar om idéer och tron på framtiden och människan och möjligheterna att förverkliga dem genom att söka väljarnas förtroende för sin egen politik.
Precis som Luciano Astudillo säger, består också mitt liv till allra största del av politik. Min fördel är att jag haft ett långt yrkesverksamt liv innan jag blev politiskt aktiv, både inom den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Utöver det dagliga arbetet, som är heltid, består min tjänst av en hel del kvällsmöten och som förtroendevald moderat har jag också kvällsmöten samt till det ska läggas alla de kvällar som görs i partiföreningens- och länsföbundets regi. Då blir det lätt att alla kvällar i veckan fylls av politiska möten och i snitt är det 3-4 kvällar per vecka under ”terminerna”. Det kanske inte är omänskligt men om man trots det väljer att engagera sig är det en förutsättning att man har en familj som stöttar och ställer upp på allt runt omkring, annars går det inte ihop. Där har jag för egen del fullt stöd vilket möjliggör att jag kan satsa mer än andra på politiken. I tillägg till det måste man gilla att vara bland männsikor, man måste respektera allas olika viljor och i en partiförening handlar det mycket om diplomati och inte minst demokrati och man måste vara orädd.
Det är klart att jag ibland funderar på det liv jag lever och framförallt varför, och så blir det tydligt; Jag tror på Österåkers potential, jag tror på invånare och anställda, företagare och investerares vilja och förmåga att bidra till tillväxten i Österåker, att kvalitetssäkra våra kärnverksamheter ytterligare och samtidigt som våra verksamheter inom både administration och ute i verksamheterna är så effektiva som möjligt med våra skattepengar. Jag vet att jag både kan och vill! Men jag kan inte allt och det är inte heller meningen. Därför är det för mig så viktigt att alla är med och bidrar, alla vinner på det men viktigaste av allt är att majoriteten också tycker att det är roligt, att det ger något. I kommunalpolitiken är det väl inte direkt lönen/arvodet som hägrar, så då handlar det om en vilja att åstadkomma något och den viljan driver mig.
I artikeln i DN säger Luciano att Fredrik Reinfeldt har blivit alltmer makfullkommlig och mer och mer liknar den Göran Persson han själv tidigare kritiserade för just de egenskaperna. I lokalpolitiken är det samma sak. Hur många har inte hört att kommunalrådet si är maktgalen och kommunalrådet så går sin egen väg osv….? Jag undrar om det inte är så att man som ledande politiker, för att överleva och inte minst för att kunna fokusera sig på uppdraget , måste fjärma sig lite för att skydda sig själv från den ”mobb” både utanför men tyvärr också många gånger inom partiet. En opposition inom partiet är nästan värre att behöva hantera än en opposition från motståndarna. Så ja, jag tror att antingen formas ledande politiker till att de upplevs som maktfullkommliga eller så kan det vara avundsjuka/missunnsamhet från andra det handlar om? Vad vet jag?! Det är här det omänskliga kommer in!
Jag beundrar vårt sittande kommunalråd för moderaterna. Med en förmåga till långsiktigt fokus med kommuninvånarnas bästa för ögonen, med en politisk fingertoppskänsla leder hon majoriteten i Österåker som den goda förhandlare hon är. Det har nog inte alltid varit lätt för henne där hon i många (för att inte säga i de allra flesta) frågor vet mer än oss alla andra men inte kan eller bör yppa något av olika skäl. Än en gång, full av beundran.
Jag drar mig till minnes när jag nyss börjat som politisk sekreterare för Alliansen kom det en insändare som lite spydigt (fast jag inte förstod det) påpekade frågande om vårt KSO var stålkvinnan. Eftersom jag var både ny och naiv besvarade jag insändaren med ett jakande; Ja hon är Österåkers stålkvinna. Men jag avråddes från att skriva så av olika anlednignar. Nu är jag inte helt lika naiv men jag tror fortfarande gott om alla människor till dess att motsatsen är bevisad.
Men är det bara inom politiken det sk maktspelet finns? Nej det finns listiga, smarta och goda förhandlare i närheten av all makt.
Men jag ska naturligtvis vänta med alla typer av bedömningar efter att ha läst boken. 😉 Min syn på saken helt enkelt.